Min lilla älskling Mio har fått avelsförbud från o med idag....=(....En avkomma från hans mamma har upptäckt PRA på sin hund....En ögonsjukdom som är ärftlig o som kan sluta i blindhet....Nu säger inte jag att min Mio har denna sjukdomen för de har han inte....Men då sjukdomen e så pass ärftlig så blir alla avkommor av hans mamma satt med avelsförbud....Tycker detta e så himla tråkigt då min Mio redan har tre kullar sen förut o en till påväg som kommer att födas i slutet på januari....O han har så himla fina avkommor efter sig redan så hans framtid som avelshund såg så himla god ut men nu så sjönk allt bara som en sten.....Min första tanke var såklart att jag skulle kastrera honom på en gång o sen strunta i allt vad utställning heter o bara fokusera på agility....Men samtidigt så tycker jag ju att utställning är så roligt o ngn gång i framtiden så kanske dom kan bygga en DNA-bas på Bichon frise o komma fram till vilka som inte bär på genen PRA....O jag hoppas o tror att Mio inte bär på denna genen i vilket fall som helst men en liten risk finns ju att han bär på den genen oxå så då kommer jag inte att använda honom i avel iaf....Jag vill inte alls att PRA ska få grepp om min lilla hundras o förstöra så pass mkt som den kan göra om man inte är noggran o har koll på allt.....Jag kommer självklart oxå att fortsätta att ögonlysa mina vovvar i framtiden bara för att ha koll på hur de står till med mina.....Kan väl oxå tillägga att min äldre hund Rasmus oxå är förlagd med avlesförbud pga av detta.....På hans sida ligger de dock så pass nära att det är hans farmor som har de.....Men nu så är de ju en halvsyster till Mio som blir 8 år som det har kommit fram hos o då är de ju ändå närmare så jag tänker inte ta några risker alls....Men jag har iaf kvar världens bästa hundar o skulle inte för ngt alls byta bort ngn av dom, dom är mitt allt o betyder så otroligt mkt för mig.....Deras glada svansar som man möts av då man kommer från jobbet o Mios obeskrivliga glädje bara man öppnar ögonen på morgonen....Mio är ett glädjepiller utan dess like o så mkt glädje som finns i den kroppen förstår jag inte, han är alltid glad o älskar verkligen livet....Rasmus är lite till åren o blir 8 nu i januari så han njuter av att bara vara en soffhund nu o älskar att sova i soffan o sängen...Men även han kan få sina glädjeryck ibland o då spritter de i hela hans kropp så man kan inte annat än le....Ja de jag kan göra nu är att kliva upp o gå vidare med mina små älsklingar o hålla hårt i dom o alla dom dagar som vi har kvar tillsammans.....

*puss o kram*