....
En månad har passerat sen Rasmus fick somna in och saknaden är precis lika stor och hålet i mitt hjärta kommer aldrig att gå att laga. Hålet finns där så att jag aldrig ska glömma bort denna underbara lilla varelse som kom in i mitt liv och förgyllde alla mina dagar tills hans hjärta fick sluta slå.
När Rasmus gick bort så fick jag så många konstiga tankar i huvudet som snurrade runt och som inte direkt fick fäste någonstans. Jag kunde ena dagen tänka att jag kanske inte borde äta något den dagen eftersom att Rasmus nu inte längre kunde äta. På något sätt så fick jag skuldkänslor av att jag faktiskt levde vidare och inte han. Vart finns rättvisan i det hela egentligen han hade aldrig gjort en fluga förnär och det fanns inte ens ett uns av ondhet i hans lilla kropp. Han var alltid glad och mådde som bäst då han fick ligga på soffan och sova och sträcka ut i solen på gräsmattan i stugan. Jag kan få skuldkänslor då jag ska sova i sängen bredvid Rasmus kudde som fortfarande ligger kvar. Han kommer aldrig mer få sova i sängen tillsammans med mig och Mio utan han sover nu en evig sömn istället och kommer aldrig att vakna upp mer.
Tårarna rinner inte lika ofta nu men jag tänker på honom varje vaken minut i alla fall och han finns med mig än vart jag går eller åker. Men jag vill att han ska vara hos mig på riktigt istället, jag vill ha tillbaka min lilla Rasmus så jag får höra hans små snarkningar om natten. Så att han kan skälla på mig när jag inte sätter på halsbandet fort nog då vi ska ut och gå. Så att han kan hoppa upp och ta min vante då vi är ute på promenaden. Så att han kan åka i framsätet med mig och stå och kolla ut när vi åker till mamma och pappa. Så att han kan lägga huvudet på sned och kolla på mig med sina underbara ögon då jag pratar med honom.
Mio saknar sin ledstjärna på promenaderna som alltid lugnade ner honom då vi mötte hundar och annat folk som såg mystiska ut. Nu vet inte riktigt Mio hur han ska gå till väga jag ser på honom att han är mer osäker och inte vet hur han ska reagera. Han väljer då oftast att reagera med att morra mörkt och försöka smyga förbi på grund av hans osäkerhet. Han vill fortfarande vara nära mig väldigt mycket och går vi bort och hälsar på folk så viker han inte från min sida en sekund. Men vi behöver varann nu Mio och jag så vi stöttar varann så gott det går och försöker att återgå till en normal vardag så gått det går.
När Rasmus gick bort så fick jag så många konstiga tankar i huvudet som snurrade runt och som inte direkt fick fäste någonstans. Jag kunde ena dagen tänka att jag kanske inte borde äta något den dagen eftersom att Rasmus nu inte längre kunde äta. På något sätt så fick jag skuldkänslor av att jag faktiskt levde vidare och inte han. Vart finns rättvisan i det hela egentligen han hade aldrig gjort en fluga förnär och det fanns inte ens ett uns av ondhet i hans lilla kropp. Han var alltid glad och mådde som bäst då han fick ligga på soffan och sova och sträcka ut i solen på gräsmattan i stugan. Jag kan få skuldkänslor då jag ska sova i sängen bredvid Rasmus kudde som fortfarande ligger kvar. Han kommer aldrig mer få sova i sängen tillsammans med mig och Mio utan han sover nu en evig sömn istället och kommer aldrig att vakna upp mer.
Tårarna rinner inte lika ofta nu men jag tänker på honom varje vaken minut i alla fall och han finns med mig än vart jag går eller åker. Men jag vill att han ska vara hos mig på riktigt istället, jag vill ha tillbaka min lilla Rasmus så jag får höra hans små snarkningar om natten. Så att han kan skälla på mig när jag inte sätter på halsbandet fort nog då vi ska ut och gå. Så att han kan hoppa upp och ta min vante då vi är ute på promenaden. Så att han kan åka i framsätet med mig och stå och kolla ut när vi åker till mamma och pappa. Så att han kan lägga huvudet på sned och kolla på mig med sina underbara ögon då jag pratar med honom.
Mio saknar sin ledstjärna på promenaderna som alltid lugnade ner honom då vi mötte hundar och annat folk som såg mystiska ut. Nu vet inte riktigt Mio hur han ska gå till väga jag ser på honom att han är mer osäker och inte vet hur han ska reagera. Han väljer då oftast att reagera med att morra mörkt och försöka smyga förbi på grund av hans osäkerhet. Han vill fortfarande vara nära mig väldigt mycket och går vi bort och hälsar på folk så viker han inte från min sida en sekund. Men vi behöver varann nu Mio och jag så vi stöttar varann så gott det går och försöker att återgå till en normal vardag så gått det går.
Saknar...
Ja både jag och Mio saknar Rasmus väldigt mycket och jag kan se på Mio att han funderar och han söker sig väldigt nära mig mest hela tiden. Han ligger bredvid mig i soffan oftast framför mig så jag kan klia och hålla om honom och likadant då vi ska sova på natten och han somnar oftast på min arm. Vi behöver båda närheten till varandra så att vi ska ta oss igenom det här och jag behöver ut och röra på mig igen och besöka vänner och bekanta så att mitt liv inte stannar av helt.
Jag hade tänkt att med detta inlägg berätta lite mer om hur Rasmus mådde på slutet och vad som gjorde att jag tog det beslut jag gjorde.
Det hela började med att Rasmus fick lite kräkningar en morgon och han kräktes då galla vilket för honom var helt naturligt då hans mage reagerade så när det gått för lång tid emellan hans måltider. Men Rasmus var alltid en sån hund som åt när det passade honom och när han kände för det. Hemma hos mig så stod hans mat alltid framme så att jag visste att han fick i sig mat någon gång varje dag. Rasmus små kräkningar fortsatte och en natt så fick han blodiga diareér som gjorde att vi fick ut och gå några gånger mitt i natten men han var lika pigg och glad i alla fall. Ringde Ejra på morgonen och största sannolikheten var att han fått någon magbacill och han skulle fasta en dag för att nästa dag få ris i små portioner. Vi följde deras råd och han fastade en hel fredag och fick sen börja äta lite smått på lördagen vilket gick bra. Han fick behålla det ris han åt och verkade må bra och piggna på sig på det så då kunde jag lugna ner mig och åka mot Falun på söndagen. På måndag eftermiddag den 14 februari så ringde dock mamma och Rasmus hade börjat att kräkas igen. Hon ringde då Ejra och fick tid till tisdagen och där så tog de prover och röntgenbilder och inget av de visade egentligen vad som var fel. Han fick då dietmat för att lugna magen och vätska lagt under huden och till en början fick han behålla även den men på torsdag så kräktes han igen och fick åka in. Han fick ny vätska under huden och antibiotika spruta och sen recept på mer antibiotika som jag skulle hämta ut på fredag. På fredag den 18 februari så åkte jag in för att betala hans besök under veckan och eftersom Rasmus hade fortsatt att kräkas under torsdag kväll så fick jag lämna kvar honom så han kunde få stå på dropp under dagen för att orka med helgen. Inne på Ejra så fortsatte han dock att kräkas och dom ringde upp mig och sa att dom skulle öppna honom för att kunna kolla hur det såg ut på insidan.
Det dom kunde se var att ett område i tunntarmen såg lite konstigt ut och att dom misstänkte magsår i magsäcken så dom tog prover på de områdena. Väl hemma igen så blev Rasmus inte så mycket bättre och han fick inte i sig någon mat utan drack mest bara och åt lite leverpastej med sina mediciner. Jag kunde se på honom att något inte alls var som det skulle men självklart så hoppades jag in i det längsta att det skulle vara ett magsår eller någon form av inflammation. Då han nu inte längre fick stå på kortison så började såklart hans klåda komma tillbaka och det gjorde att han sov dåligt och inte direkt mådde bättre på grund av det.
Torsdagen den 24 februari så kände jag att Rasmus höll på att ge upp och ingen livsgnista fanns kvar hos honom längre så jag ringde själv in till Ejra för att fråga om provsvaren kommit. Sköterskan sa att de kommit men att det var en veterinär som skulle lämna ut dom så hon skulle be att dom ringde upp mig på en gång. Efter en liten stunds väntan så ringde Rasmus veterinär upp och det beslut hon hade såg inte alls bra ut. Hans provsvar visade på en elakartad tumör (carcinom) som hade spridit sig i flera lager i magen och hans utsikter såg inte alls bra ut. I samråd med veterinären och med tanke på hur Rasmus mådde så var inte beslutet något att tänka på. För hans skull så var det bäst om han fick somna in och inte behöva må dåligt längre. Dom kunde säga att han hade i alla fall inte haft ont av själva tumören men att han säkert mått illa på grund av att han inte kunnat äta under en tid.
Under resan in till Ejra så var Rasmus väldigt lugn och låg och sov i mitt knä hela tiden och han var lugn även då vi kom in vilket han aldrig varit tidigare. Jag vill innerst inne tro att Rasmus var nöjd och att han kunde känna sig lugn för att han nu skulle få hjälp och somna in. Han låg i mitt knä hela tiden och först fick han en lugnande spruta så att de sen kunde sätta in en kanyl för att via den ge avlivningsvätskan. Allt gick väldigt fort och lugnt och han somnade lugnt in i mitt knä och jag höll honom i en timme efteråt och försökte på något sätt förstå att han var borta. Mio var med och fick lukta på Rasmus och på sitt eget sätt förstå att Rasmus hade gått bort och inte fanns med oss längre.
Rasmus är kremerad och jag kommer att begrava hans aska där vi har våran stuga som också var hans favoritplats där han älskade att vara under sommaren och han kunde gå ut och in som han själv ville. För min egen del så känns det viktigt att kunna få ett ställe att gå till där jag kan fortsätta att bearbeta att han är borta. Rasmus kommer alltid att finnas med mig för han gav mig så otroligt mycket under de 10 år som vi fick tillsammans och han var min första hund och vi gick igenom mycket tillsammans. Det går inte med ord beskriva hur mycket han har betytt för mig och alla resor som vi har gjort tillsammans. Men i mitt hjärta kommer han alltid att finnas kvar och jag kommer aldrig att glömma honom.
Det är mycket känslor som kommer upp då jag skrivit detta inlägg och det är känslor som jag kommer att behöva bearbeta under en längre tid. Så nu stänger jag ner för ikväll och återkommer en annan gång då jag har något att skriva om och då orken har kommit tillbaka.
Jag hade tänkt att med detta inlägg berätta lite mer om hur Rasmus mådde på slutet och vad som gjorde att jag tog det beslut jag gjorde.
Det hela började med att Rasmus fick lite kräkningar en morgon och han kräktes då galla vilket för honom var helt naturligt då hans mage reagerade så när det gått för lång tid emellan hans måltider. Men Rasmus var alltid en sån hund som åt när det passade honom och när han kände för det. Hemma hos mig så stod hans mat alltid framme så att jag visste att han fick i sig mat någon gång varje dag. Rasmus små kräkningar fortsatte och en natt så fick han blodiga diareér som gjorde att vi fick ut och gå några gånger mitt i natten men han var lika pigg och glad i alla fall. Ringde Ejra på morgonen och största sannolikheten var att han fått någon magbacill och han skulle fasta en dag för att nästa dag få ris i små portioner. Vi följde deras råd och han fastade en hel fredag och fick sen börja äta lite smått på lördagen vilket gick bra. Han fick behålla det ris han åt och verkade må bra och piggna på sig på det så då kunde jag lugna ner mig och åka mot Falun på söndagen. På måndag eftermiddag den 14 februari så ringde dock mamma och Rasmus hade börjat att kräkas igen. Hon ringde då Ejra och fick tid till tisdagen och där så tog de prover och röntgenbilder och inget av de visade egentligen vad som var fel. Han fick då dietmat för att lugna magen och vätska lagt under huden och till en början fick han behålla även den men på torsdag så kräktes han igen och fick åka in. Han fick ny vätska under huden och antibiotika spruta och sen recept på mer antibiotika som jag skulle hämta ut på fredag. På fredag den 18 februari så åkte jag in för att betala hans besök under veckan och eftersom Rasmus hade fortsatt att kräkas under torsdag kväll så fick jag lämna kvar honom så han kunde få stå på dropp under dagen för att orka med helgen. Inne på Ejra så fortsatte han dock att kräkas och dom ringde upp mig och sa att dom skulle öppna honom för att kunna kolla hur det såg ut på insidan.
Det dom kunde se var att ett område i tunntarmen såg lite konstigt ut och att dom misstänkte magsår i magsäcken så dom tog prover på de områdena. Väl hemma igen så blev Rasmus inte så mycket bättre och han fick inte i sig någon mat utan drack mest bara och åt lite leverpastej med sina mediciner. Jag kunde se på honom att något inte alls var som det skulle men självklart så hoppades jag in i det längsta att det skulle vara ett magsår eller någon form av inflammation. Då han nu inte längre fick stå på kortison så började såklart hans klåda komma tillbaka och det gjorde att han sov dåligt och inte direkt mådde bättre på grund av det.
Torsdagen den 24 februari så kände jag att Rasmus höll på att ge upp och ingen livsgnista fanns kvar hos honom längre så jag ringde själv in till Ejra för att fråga om provsvaren kommit. Sköterskan sa att de kommit men att det var en veterinär som skulle lämna ut dom så hon skulle be att dom ringde upp mig på en gång. Efter en liten stunds väntan så ringde Rasmus veterinär upp och det beslut hon hade såg inte alls bra ut. Hans provsvar visade på en elakartad tumör (carcinom) som hade spridit sig i flera lager i magen och hans utsikter såg inte alls bra ut. I samråd med veterinären och med tanke på hur Rasmus mådde så var inte beslutet något att tänka på. För hans skull så var det bäst om han fick somna in och inte behöva må dåligt längre. Dom kunde säga att han hade i alla fall inte haft ont av själva tumören men att han säkert mått illa på grund av att han inte kunnat äta under en tid.
Under resan in till Ejra så var Rasmus väldigt lugn och låg och sov i mitt knä hela tiden och han var lugn även då vi kom in vilket han aldrig varit tidigare. Jag vill innerst inne tro att Rasmus var nöjd och att han kunde känna sig lugn för att han nu skulle få hjälp och somna in. Han låg i mitt knä hela tiden och först fick han en lugnande spruta så att de sen kunde sätta in en kanyl för att via den ge avlivningsvätskan. Allt gick väldigt fort och lugnt och han somnade lugnt in i mitt knä och jag höll honom i en timme efteråt och försökte på något sätt förstå att han var borta. Mio var med och fick lukta på Rasmus och på sitt eget sätt förstå att Rasmus hade gått bort och inte fanns med oss längre.
Rasmus är kremerad och jag kommer att begrava hans aska där vi har våran stuga som också var hans favoritplats där han älskade att vara under sommaren och han kunde gå ut och in som han själv ville. För min egen del så känns det viktigt att kunna få ett ställe att gå till där jag kan fortsätta att bearbeta att han är borta. Rasmus kommer alltid att finnas med mig för han gav mig så otroligt mycket under de 10 år som vi fick tillsammans och han var min första hund och vi gick igenom mycket tillsammans. Det går inte med ord beskriva hur mycket han har betytt för mig och alla resor som vi har gjort tillsammans. Men i mitt hjärta kommer han alltid att finnas kvar och jag kommer aldrig att glömma honom.
Det är mycket känslor som kommer upp då jag skrivit detta inlägg och det är känslor som jag kommer att behöva bearbeta under en längre tid. Så nu stänger jag ner för ikväll och återkommer en annan gång då jag har något att skriva om och då orken har kommit tillbaka.
