En månad har passerat sen Rasmus fick somna in och saknaden är precis lika stor och hålet i mitt hjärta kommer aldrig att gå att laga. Hålet finns där så att jag aldrig ska glömma bort denna underbara lilla varelse som kom in i mitt liv och förgyllde alla mina dagar tills hans hjärta fick sluta slå.

När Rasmus gick bort så fick jag så många konstiga tankar i huvudet som snurrade runt och som inte direkt fick fäste någonstans. Jag kunde ena dagen tänka att jag kanske inte borde äta något den dagen eftersom att Rasmus nu inte längre kunde äta. På något sätt så fick jag skuldkänslor av att jag faktiskt levde vidare och inte han. Vart finns rättvisan i det hela egentligen han hade aldrig gjort en fluga förnär och det fanns inte ens ett uns av ondhet i hans lilla kropp. Han var alltid glad och mådde som bäst då han fick ligga på soffan och sova och sträcka ut i solen på gräsmattan i stugan. Jag kan få skuldkänslor då jag ska sova i sängen bredvid Rasmus kudde som fortfarande ligger kvar. Han kommer aldrig mer få sova i sängen tillsammans med mig och Mio utan han sover nu en evig sömn istället och kommer aldrig att vakna upp mer.

Tårarna rinner inte lika ofta nu men jag tänker på honom varje vaken minut i alla fall och han finns med mig än vart jag går eller åker. Men jag vill att han ska vara hos mig på riktigt istället, jag vill ha tillbaka min lilla Rasmus så jag får höra hans små snarkningar om natten. Så att han kan skälla på mig när jag inte sätter på halsbandet fort nog då vi ska ut och gå. Så att han kan hoppa upp och ta min vante då vi är ute på promenaden. Så att han kan åka i framsätet med mig och stå och kolla ut när vi åker till mamma och pappa. Så att han kan lägga huvudet på sned och kolla på mig med sina underbara ögon då jag pratar med honom.

Mio saknar sin ledstjärna på promenaderna som alltid lugnade ner honom då vi mötte hundar och annat folk som såg mystiska ut. Nu vet inte riktigt Mio hur han ska gå till väga jag ser på honom att han är mer osäker och inte vet hur han ska reagera. Han väljer då oftast att reagera med att morra mörkt och försöka smyga förbi på grund av hans osäkerhet. Han vill fortfarande vara nära mig väldigt mycket och går vi bort och hälsar på folk så viker han inte från min sida en sekund. Men vi behöver varann nu Mio och jag så vi stöttar varann så gott det går och försöker att återgå till en normal vardag så gått det går.